Fiktiv berättelse. Vi använder singla slant för att förklara skillnaden mellan att bestämma en fråga i förväg och att hitta ett mönster efteråt. Myntsidorna heter krona och klave; här betyder krona inte pengar.
Besökaren lade en lista med myntkast på Odds bord. ”Här kom kronasidan upp tio gånger i rad. Kan det verkligen hända av slump?”
Odd frågade hur många rader hon hade letat i. Hon visste inte. Hon hade också reagerat på prydliga växlingar mellan krona och klave och på rader som såg spegelvända ut.
Först gör vi frågan möjlig att räkna på
De börjar med en ny, bestämd fråga: ”Vad är chansen att de kommande tio kasten alla får kronasidan uppåt?” De antar ett rättvist mynt med 50 procents chans för varje sida och oberoende kast.
Varje kast har två möjliga sidor. Tio kast ger 2 × 2 × 2 × 2 × 2 × 2 × 2 × 2 × 2 × 2 = 1 024 möjliga rader.
Bara en rad har kronasidan uppåt i alla tio kasten.
1 ÷ 1 024 × 100 ≈ 0,098 procent.
Om frågan i stället är ”alla tio på samma sida” räknas två rader: alla krona eller alla klave. Då blir det 2 ÷ 1 024 × 100 ≈ 0,195 procent.
Men besökaren hade ställt en större fråga
Hon hade letat efter flera typer av mönster i många rader. Beräkningen av tio bestämda kommande kast svarar inte på chansen att hitta något sådant mönster i hela hennes lista.
”Kan vi alltså inte säga om något är fel?” frågade hon. ”Inte med den här räkningen ensam”, sade Odd. ”Först behöver vi veta hur mycket du tittade på och vilka mönster som skulle ha väckt din uppmärksamhet.”
De skrev de frågorna på omslaget. Det var en bättre början än att låta ett litet procenttal avgöra allt.
Ta med dig: ”just dessa tio kast” och ”någon rad bland alla jag letade igenom” är olika frågor. Ett sällsynt utfall är inte i sig ett bevis för fusk.
Exemplet genomarbetat 7 september 2026. Källkontroll redovisas separat nedan.
Underlag & avgränsning
Originalberättelse med egen matematisk modell: tio oberoende rättvisa myntkast.
Modellen är ett pedagogiskt exempel, inte uppmätt data från en spelprodukt.